Helt klart en besvikelse

FILMEN

Ett hemligt småfolk kallat Lånarna bor under golvet i ett hus där den sjuke människopojken Sho bor. Arrietty är den unga dottern i Lånarfamiljen, och får en dag följa med sin pappa när han ger sig ut i huset för att "låna" mat. När Arrietty bär på en sockerbit blir hon påkommen av Sho, och hon blir rädd och tappar sockerbiten innan hon springer undan. Hennes far varnar henne för att visa sig för människor, men hon smyger ändå ut dagen efter för att hämta sockerbiten.

Arrietty möter återigen Sho, men hon säger till honom att låta dem vara i fred. Hennes pappa får reda på att hon talat med Sho, och därför måste de nu flytta innan de blir upptäckta av fler. Sho försöker förmå dem att stanna genom att ge dem ett dockhus, men hans hushållerska upptäcker att någon stört golvet och börjar själv jaga Lånarna.

Barnbokserien om Lånarna påbörjades 1952, då författaren Mary Norton skrev den första delen kallad "Pojken och Lånarna". Böckerna har filmatiserats ett flertal gånger sedan dess, och de versioner jag har sett har ärligt talat aldrig blivit särskilt bra. Jag vet inte om det beror på mig, men världen här känns inkomplett på något sätt. Många logiska luckor ger upphov till enkla frågor om Lånarnas liv som aldrig besvaras, och det blir svårt att känna spänning när det känns som om karaktärerna gör det svårt för sig själva.

Filmen är definitivt mest för barnen. Det finns mycket av det fantasifulla under som du kan hitta i till exempel "Min granne Totoro" som kan tilltala även vuxna. Det är en funktionsduglig film, men jag tror inte att någon kommer att återkomma för fler tittar. Det är helt klart en besvikelse.

Storyn är gammal, förutsägbar, tråkig och inte spännande. Varför Miyazaki valt att skriva och producera denna långfilm kan jag verkligen inte förstå, med tanke på de betydligt mer fantasifulla historier han skrivit eller valt att bearbeta tidigare. Storymässigt troligen den sämsta Ghibli-film jag sett. Det är förstås vackert tecknat, som alltid med Ghibli, men det räcker inte för mig den här gången.


EXTRAMATERIALET

På omslaget är inget listat, men vi får ett gäng trailers och musikvideon "Arrietty’s Song". Sedan följer 63 minuter intervjuer med regissören Hiromasa Yonebayashi och Miyazaki. Yonebayashi är inte särskilt intressant att lyssna på, däremot blir det underhållande när Miyazaki tar över och i princip sågar regissören och hans arbete. Han klagar på allt mellan himmel och jord, garvar och säger "jag kanske inte borde säga det här". Uppfriskande.


TRE SAKER

1. Miyazaki hade planerat att göra film av boken i 40 år innan det blev av.

2. Den franska sångerskan och harpspelerskan Cécile Corbel har skrivit filmens soundtrack.

3. Filmen dubbades två gånger till engelska. England gjorde en dubb, och USA gjorde en egen där man även lade till lite berättarröst som gjorde slutet lite mer optimistiskt.


HENRIK ANDERSSON (2012-05-19)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (9)
20 senaste recensionerna i kategorin animerad
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Animerad
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: Scanbox Vision
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Trailers, musikvideo, intervjuer
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
UNDERHÅLLNINGSUTGÅVORNA