Många anledningar att se en klassiker

FILMEN

Omslaget till "Spelets regler" upptas till hälften av citat eller påståenden om filmens storhet. Det kan vara ett av de sämsta omslagen jag sett rent estetiskt men efter att ha sett filmen är det svårt att avfärda budskapen. Det är inte konstigt att regissörer som Altman, Bertolucci, Wenders med flera alla nämner den här filmen när influenser kommer på tal.

På ett gammalt lantgods samlas strax före krigsutbrottet ett antal människor ur överklassen tillsammans med sina hårt arbetande betjänter och pigor. Under en vecka skärskådas människorna som alla på ytan verkar vara välordnade medborgare men som där under döljer känslor och skandaler som de släpper lös under filmens gång.

I hjärtat av historien finns jakten på den förlösande kärleken, längtan efter att hitta den rätta eller sorgen över olycklig förälskelse. Men också en hel del kritik mot de ibland ganska absurda spel vi spelar med varandra. Filmen är charmig och välspelad. Stundtals skrattretande utan att för den sakens skull göra avkall på den sociala kritiken. Visst är det en fars, men mer komplex, allvarlig, finurlig och vass än någon annan fars jag sett.

För alla inblandade, oavsett om de är gifta, älskare, älskarinnor, trånande uppvaktare eller bara olyckligt kära, verkar det vara viktigare hur man beter sig snarare än vad man gör. Filmens stora utropstecken, tjuvskytten och sedermera betjänten Marceau (Julien Carette), visar kanske detta tydligast i det att han verkar mer intresserad av jakten efter den gifta jägarhustrun än av att faktiskt fånga henne.

Numera förstår jag varför "Spelets regler" så ofta konkurrerar om toppositionen med "Citizen Kane" på olika filmlistor. Jag förstår också nu varför denna 73 år gamla franska film används i filmundervisning fortfarande. Det finns så mycket att plocka av att det inte räcker till för en enstaka sittning. Inte minst tekniskt är det stundtals förbluffande att se Renoirs kamera fara mellan rum, från förgrund till bakgrund för att snabbt och enkelt följa flera olika intriger. Då ska man komma ihåg att detta är långt före "Steadicam" och andra moderna hjälpmedel.

"Spelets regler" är självklar för alla där ute som kallar sig cineaster. För övriga är det en mycket stark rekommendation. Den miserable Octave (spelad av regissören Jean Renoir) säger vid ett tillfälle att det hemska med livet är att alla har sina egna anledningar. Det skulle kunna appliceras i positivare anda på "Spelets regler"; Det bästa med filmen är att alla kan ha sina egna anledningar att se den.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Filmen blev sågad av såväl biobesökare som recensenter efter premiären. En man blev till och med så uppretad att han tände eld på en tidning för att försöka bränna ned biografen.

2. När tyskarna ockuperade Frankrike under andra världskriget gav man order om att alla kopior av filmen skulle förstöras. Det dröjde sedan till 1956 innan man hittade några rullar som gömts undan till eftervärlden.

3. Tankarna går tämligen automatiskt till Robert Altmans "Gosford park" som i mångt och mycket påminner om "Spelets regler". Altman sa också en gång att han lärde sig spelets regler från "Spelets regler".


THOMAS HELSING (2012-01-12)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2011
Bolag: Studio S
Ljud: Monomix
Bild: 4:3
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (6/6):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN MAJ
12 SENASTE
DOKUMENTÄRERNA