Generationsklassikern som håller än

FILMEN

Det finns klassiker och så finns det k-l-a-s-s-i-k-e-r! Innan jag bänkar mig för att se "The Karate Kid" för femtioelfte gången funderar jag lite på känslorna kring klassiker och nostalgi. Det är något speciellt med en film som ligger precis helt rätt generationsmässigt. Jag var elva år gammal när "The Karate Kid" kom. Högst sannolikt var jag några år äldre när jag såg den för första gången och jag tror att många som är ungefär lika gamla som jag har en speciell relation till filmen. De som är fem-tio år äldre har troligen inte det, vilket gör att vi återkommer till att filmen ligger helt rätt generationsmässigt, i alla fall för mig.

Men likt filmen är jag 35 år äldre nu och det gör att jag delvis ser filmen med lite annorlunda ögon. Jag tittar mer på hantverket, hur manuset är upplagt, hur foto och musik kompletterar storyn och jag landar i att "The Karate Kid" känns som en nästan helt perfekt film. Det är ingen våldsam sportfilm. Karate skildras som en försvarsmetod med en övervägande del filosofi. Det är heller ingen larvig high school-film utan en fin ungdomsskildring om att byta miljö, hitta nya vänner och ovänner, bli kär, bli mobbad och kanske bli lite vuxen. Med väldigt få undantag håller filmen oerhört bra än i dag.

Något jag reagerar på är filmens inledning och slut som hör till en annan tids berättande. Inledningen visar hur tonåringen Daniel (Ralph Macchio) och hans mamma Lucille (Randee Heller) flyttar rätt över USA, från Newark i New Jersey till Los Angeles i Kalifornien genom att sätta sig i station wagon-bilen med Daniels cykel fastsurrad på taket. Det är en jävla resa som skildras i en lång och ganska innehållslös sekvens som gör några få nedslag i de centrala delarna av landet, mest för att visa att vi rör på oss geografiskt. I en modern film skulle historien börjat med att de är framme i Los Angeles, eller så hade resan använts för viss exposition. Till exempel kommer det fram lite senare i filmen att Daniel mer eller mindre tvingats till att följa med och lämna hela sitt gamla liv bakom sig. Det hade varit något som kanske kunde avhandlats under resan.

Slutet är också helt apart från dagens berättande. Filmen slutar direkt efter historiens klimax. Det är ingen mjuk landning på något vis utan PANG! - Eftertexter... Här ser man tydligt släktskapet med regissören John G. Avildsens Oscarsvinnande insats i "Rocky" åtta år tidigare. Den slutar också tvärt. "Rocky" är för övrigt en ganska bra referens formmässigt för "The Karate Kid".

Jag säger inte att början och slutet är dåliga på något vis utan det är tydliga tecken på att filmen gjordes i en annan tid.

Det är väl knappast nödvändigt att återge storyn, men hur som helst: Daniel byter alltså kust och försöker få nya vänner. Han blir direkt förtjust i rikemansdottern Ali (Elisabeth Shue) som blir lika förtjust hon. Mindre förtjust blir Alis ex Johnny (William Zabka) som utnyttjar sina karatekunskaper för att ge Daniel på nöten. Johnny ingår i dojon Cobra Kai där ex-militären Kreese (Martin Kove) lär ut karate som ett hänsynslöst sätt att oskadliggöra fiender, och i och med att Daniel är Johnnys fiende blir det fler slagsmål mellan dem.

Parallellt har Daniel lärt känna vicevärden Miyagi (Pat Morita) som visar sig ha karatekunskaper. Miyagi åtar sig att träna Daniel och lyckas förhandla fram en fred med Cobra Kai, mot att Daniel ställer upp i lokal karatetävling några månader senare. Med ganska underliga metoder börjar Miyagi träna Daniel och få honom att mogna och hitta balans i alla delar av livet.

I extramaterialet pratas det mycket om kemin mellan Ralph Macchio och Pat Morita och den är påtaglig. Relationen som växer fram mellan karaktärerna känns på alla sätt genuin och fin och fri från onödigt trams. Jag har undvikit att se den moderna remaken och är högst tveksam till att Jaden Smith och Jackie Chan klickar lika bra. Jag gillar även relationen mellan Daniel och Ali. Den är söt och inslagen av typiskt amerikanskt filmdejtande med arkadspel och minigolf är så där rart och mysigt som det ska vara, men det blir aldrig sötsliskigt eller plumpt. "The Karate Kid" har ett extremt välskrivet manus av Robert Mark Kamen som är en av anledningarna till att filmen fortfarande håller.

Det var väldigt angenämt att se om filmen. Jag inser att den är betydligt mer inpräntad i min barn- och ungdom än vad jag trott och just därför känns det extra bra att den inte gör mig besviken i vuxen ålder.


EXTRAMATERIALET

Utgåvan är en kombinerad 4K Ultra HD och blu-ray och dessvärre har 4K UHD-verisionen inte kunnat avnjutas på grund av utrustningsbrist. Därför har även inte det färska exklusiva extramaterialsinslaget "Remembering The Karate Kid" inte heller kunnat avnjutas. Attans!

Det övriga extramaterialet är identiskt med den blu-ray som släpptes 2010. Dock är det bara ett inslag som är från just det året och det är triviaspåret "Blu-Pop" som går att se under filmens gång. Det ger ett litet upp-poppande moln med skriven trivia eller en liten video med Ralph Macchio och William Zabka. Fiffigt nog går det att hoppa fram till nästa moln genom ett tryck på kapitelknappen, så man behöver nödvändigtvis inte se hela filmen för att ta del av detta inslag.

För den som vill ha ett mer traditionellt kommentarspår finns det ett sådant. Det är dock från 2005 precis som resten av extramaterialet. Det handlar om några bakomfilmer som sammanlagt hamnar runt 90-minuterssträcket. Ganska frikostigt. Mest plats tar den två-delade "The Way of the Karate Kid" där de betydande skådespelarna, minus Elisabeth Shue som tyvärr inte medverkar alls, samt regissören John G. Avildsen och manusförfattaren Robert Mark Kamen är med och berättar om filmens tillkomst. Speciellt gillar jag Kamens berättelser i och med att mycket av det han hittat på faktiskt blivit popkulturella referenser för evigt. Jag gillar även Pat Moritas berättelse om hur han hittade Miyagis röst och stil av en ren slump.

"Beyond the Form" är en kortare film med martial arts-koreografen Pat E. Johnson vilken inte ger mig så speciellt mycket. Då gillar jag däremot "East Meets West: A Composer's Notebook" med kompositören Bill Conti som på sätt och vis ger en liten grundkurs i filmmusik och specifikt går in på filmens musik. Avslutningsvis finns en film med en bonsaiträdmästare som trots att överflödsmätaren går i toppen ändå är lite intressant.

Bra extramaterial, men det känns tyvärr att det är närmare 15 år gammalt.


TRE SAKER

1. "The Karate Kid" fick två uppföljare med Ralph Macchio, 1986 och 1989. Samma år som den tredje filmen kom visades en kortlivad animerad tv-serie baserad på karaktärerna. Fem år senare kom en fjärde film där Miyagi tog sig an en ny elev spelad av Hilary Swank.

2. Nu i modern tid har den här linjen fortsatt med tv-serien "Cobra Kai" där Danny och Johnny möts igen i medelåldern. Serien distribueras exklusivt av YouTube Premium.

3. "The Karate Kid" hade ju faktiskt en svensk titel: "Karate Kid - Sanningens ögonblick", sannolikt plockat från ledmotivslåten "The Moment of Truth" av Survivor.


ANDERS JAKOBSON (2019-06-14)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: Blu-ray
Region: B
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2019
Bolag: Sony
Ljud: Dolby Atmos, DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 2160p High Definition 1.85:1, 1080p High Definition 1.85:1
Extramaterial:
Remembering The Karate, Theatrical Trailer, Blu-Pop, Audio Commentary, The Way of the Karate Kid, Beyond the Form, East Meets West: A Composer's Notebook, Life of Bonsai
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (17/11):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
MUSIKUTGÅVORNA