Bra brittiskt drama med smart humor

FILMEN

En liten varning till att börja med: Om du hatar när teveserier du älskar avslutas abrupt och hafsigt så skall du vara medveten om att "Queer As Folk" är bland de värsta västgötaklimax jag någonsin upplevt. Jag sträckkollade på säsong ett och älskade varje sekund, och när jag insåg att säsong två bestod av två (2) avsnitt började jag ana oråd. Och mycket riktigt: det riktigt osar "nedlagd serie" eller "avslutad i ren ilska". Men om du är en sucker för bra brittiskt drama med smart humor är det värt det.

Handlingen sammanfattas förhållandevis enkelt: De gamla vännerna Stuart Alan Jones (Aidan Gillen) och Vince Tyler (Craig Kelly) börjar närma sig trettioårsstrecket, och de frekventerar Manchesters Canal Street och alla dess gayklubbar oftare än det finns dagar i veckan. Stuart letar sex och finner det utan att anstränga sig; Vince letar kärlek, men har varit kär i Stuart i sexton år. Den blott femtonårige Nathan Maloney (Charlie Hunnam) kommer ut med buller och bång, och när Stuart förför den minderårige Nathan tar vår berättelse sin början.

När serien gick på teve missade jag de första avsnitten, och de få avsnitt jag såg mitt i var inte nog för att intressera mig. På boxens baksida står det "A British gay version of Sex and the City", och det vill jag bestämt bestrida. Man kan titta på ett enda avsnitt av "Sex and the City" och förstå grejen; det är paketerat på så vis att man inte behöver använda hjärnan. "Queer as Folk" är däremot så skickligt uppbyggt och väl sammanvävt att man behöver följa serien för att verkligen få ut något av den. Men då är belöningen desto större: både personporträtten och dialogerna är sanna hantverk, skapade med kärlek. Russel T Davis som skrivit serien, skrev senare en annan av mina favoriter inom brittiskt drama: "Bob and Rose", också den med gaytema.

Serien innehåller extremt explicita sexscener (det är i stort sett bara själva penetrationen som utelämnas), och vad gäller Nathan så är det även fråga om sex med minderårig. Rätt rejält dessutom, eftersom åldersgränsen för gaysex vid tiden för inspelning var 18 år, och Nathan skall föreställa 15. Att serien inte räds att behandla svåra ämnen med gott om gråzoner är en av dess styrkor. Föräldrar som förskjuter sina barn, att ständigt behöva komma ut på nytt (nya arbetskamrater och så vidare), att vara annorlunda i en utpräglad arbetarstad, mobbing, önskan att vilja ha barn när man är homosexuell – ja, det saknas verkligen inte konflikter och känsliga frågor. Och på bästa brittiska vis får man inte alltid färdiga lösningar serverade. När man tror att man har fått grepp om en karaktär, kommer det en liten vink om att man inte alls skall vara så säker.

I baksidestexten går att läsa att serien är "uppfriskande i sin frånvaro av stereotyper". Det är väl tvärtom, tycker jag. Det är en hel bunt extremt välutmejslade stereotyper vi möter. Men vilken sorts stereotyp är det de menar? Vad har man för förväntningar på en serie som denna? Alla är ju inte som den extremt feminine och flamsige Alexander, om det är den stereotypen de avser. Det kan jag hålla med om. Men det är definitivt så att de flesta av de större rollerna är party-, drog-, eller sexfixerade, och ett antal "non-scene"-karaktärer spelar mindre roller (exempelvis poängteras det noga att den underbare Cameron är den som är märklig eftersom han inte hänger på Canal Street). Det viktigaste är inte om de är stereotypa eller ej, styrkan ligger i att karaktärerna är fantastiskt välskrivna och engagerande. Och det är därför det smärtade så vansinnigt att serien halshöggs efter tio avsnitt.


EXTRAMATERIALET

Inget. Fruktansvärt irriterande med tanke på hur extremt fullmatad den engelska releasen är med bortklippta scener, bloopers, dokumentärer, mängder av kommentarspår och så vidare.


TRE SAKER

1. Vinces mamma har sett en och annan ung pojke komma ut, och tröstar Nathans mamma: "Some boys don't come out of the closet, they explode."

2. Som så många andra brittiska serier har denna gjorts om för den amerikanska marknaden. Efter att ha jämfört några avsnitt säger jag bara: Håll er till UK-varianten om ni önskar humor och någon som helst bredd och botten!

3. Med tanke på att Manchesterdialekten är riktigt grötig och full av lokala uttryck vill jag ge översättaren en eloge.


ÅSA JONSÉN (2008-08-07)
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama, TV-serie
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2008
Bolag: Pan Vision
Ljud: Dolby Digital 2.0
Bild: 1.33:1
Fler recensioner i med skådespelarna i filmen:
Köp filmen hos:
Delning:
RECENSERAT DENNA DAG (23/10):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN SEPTEMBER
12 SENASTE
DRAMAFILMERNA