Ger mig hopp om skräckfilmsgenren

FILMEN

I podcasten "Hollywood Babble-On" finns det ett segment som heter "Exquisite acting", det vill säga "Utsökt skådespel". Detta är en smått ironisk titel eftersom det handlar om att visa exempel på grovt överspel eller märkliga val som kända och mindre kända skådespelare gör. I ganska många fall har exemplet utgjorts av Nicolas Cage som visserligen är en bra skådespelare i grund och botten men som väldigt ofta tar i så att han nästan spricker. Cage Rage, om man så vill.

I "Mandy" presenteras vi för en väldigt återhållsam Cage under första hälften av filmen och sen blir det "exqusite acting" så det heter duga. Men det känns den här gången som det är högst medvetet och exakt det som storyn behöver i det ögonblick när Cage verkligen exploderar som bara han kan. Det gör även "Mandy" till en av Cages bästa filmer på länge, och i det stora hela en annorlunda skräckfilm som balanserar det psykedeliskt konstiga med överdrivet splattervansinne.

Cage spelar Red Miller, en skogshuggare som lever ett väldigt lugnt liv med sin partner Mandy (Andrea Riseborough) i en avlägsen stuga med väldigt öppna fönster. Riktigt vad Mandy gör om dagarna är oklar, men det är uppenbart att de båda lever ett enstörigt liv självvalt. De trivs med varandra och behöver inget mer.

Men så passerar en religiös kult trakten. Den karismatiska ledaren Jeremiah Sand (Linus Roache) får syn på Mandy och måste bara ha henne. Hon ska tvingas in i kulten till vilket pris som helst, och Sand beordrar sina närmaste att lösa det. Underhuggaren Brother Swan (Ned Dennehy) kallar till sig några märkliga och omänskliga bikers som finns i skogen som kidnappar paret. Här är första indikationen på att "Mandy" är en film som tangerar det övernaturliga, för dessa figurer är mer lika Cenobites (à la "Hellraiser"-franchisen) än människor. Men hur monstruösa dessa figurer än är, är det kultmedlemmarna som är de riktigt vidriga personerna, vilket leder till filmens andra hälft som är klassisk hämndskräck med extra mycket våld och blod.

"Mandy" känns som en febrig David Lynch korsats med min skivsamling eller som om Dario Argento plötsligt blivit sugen på 80-talshårdrock. Regissören Panos Cosmatos har jobbat väldigt mycket med ljus och färger, vilket kan ses redan på omslagsbilden, men framför allt med ljud och röster. Ljudmixen är onormal med väldigt många förvrängda röster och olycksbådande ljud eller musik som ökar på den psykedeliska känslan, speciellt i filmens drömska sekvenser. Jag får för ovanlighetens skull en känsla av ondska snarare än mallformad skräck. Det är väldigt effektivt och en anledning till att jag tilltalas extra av "Mandy".

Ursprungligen erbjöds Cage rollen som kultledaren Jeremiah Sand, men han tilltalades mer av rollen som Red. Det blev win-win för visst är Red en perfekt roll för Cage, men Linus Roaches insats som Sand går inte av för hackor. Likt Michael Parks mästerligt skildrade vansinnet i den överdrivna tron i Kevin Smiths "Red State" är Sand otäckt manipulativ och självupptagen. En perfekt skurk och en riktigt bra insats av Roache.

För mig är "Mandy" en film som ger mig hopp om skräckfilmsgenren. Den skrämmer betydligt mer än de formstöpta franchisefilmer som trycks ut ett par gånger per år. Det gör samtidigt att de som gillar "vanlig" skräck förmodligen inte har jättemycket behållning av filmen. Den kräver ett visst tålamod genom de mer suggestiva partierna, men oj vad det är värt det! Och för all del - de bitar av filmen som liknar mer traditionell, våldsam skräck, är inte så dumma de heller.


EXTRAMATERIALET

Bakomfilmen är delikat gjord och fångar på 20 minuter många av de inblandades röster. Inledningsvis är alltså prat över stillbilder och liknande, men så småningom hamnar vi i klassiskt bakommaterial från inspelningen och efteråt. Även om jag kanske hade velat haft lite mer fokus på story och inspirationskällor får man lagom av den varan, precis så mycket att mystiken behålls.

En kvart med bortklippta scener bjuder på ett par förlängda scener men även några som av någon anledning fallit bort. En av dem är ett replikskifte mellan Red och en polis på en bensinmack. Den ger en bra komplettering till karaktären Red men hade nog känts lite fel i filmen. Ett bra beslut att klippa bort den, alltså, men även bra att den ändå går att se.


TRE SAKER

1. Filmen kom in under min radar när det kom fram att det vapen som Red skapar åt sig själv (vilket i sig är härligt ologiskt) är designat efter F:et i metalbandet Celtic Frosts logotyp.

2. Celtic Frost är inte med på soundtracket, men filmen inleds med en gammal King Crimson dänga. Utöver det finns det en specialskriven låt som verkligen låter som en gammal 70-talslåt.

3. Själva filmmusiken är skriven av Jóhann Jóhannsson som dessvärre dog innan filmen kom ut och den är därför tillägnad honom. Musiken är lätt hypnotisk och fungerar otroligt väl in i stämningen. Ett värdigt sista musikaliskt verk av islänningen.


ANDERS JAKOBSON (2018-11-02)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2018
Bolag: Universal
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Extramaterial:
Behind the Scenes, Deleted Scenes
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN OKTOBER
12 SENASTE
DRAMAFILMERNA